När min fru berättade att hon var gravid fick jag den där känslan av att magen är upp och ned som du får när du störtar nedåt i berg- och dalbanan. Visst var jag entusiastisk, men ... gode Gud. Föräldraskap är för, just det, föräldrar.

Så här står jag med stora ögon och svettas som en dåligt ritad seriefigur, med frågetecknet hängande i luften ovanför huvudet, medan jag försöker förbereda mig för den totala omsorgen om och ansvaret för en annan levande varelse förutom min katt. Jag är ansvarig för att se till att denna lilla människa inte växer upp och blir ett fullständigt monster. Om barnet blir en social idiot – mitt fel. Om tjejen inte kan hitta Luxemburg på kartan, så skyll på mig för att jag inte ordnat en bättre utbildning. De kommer att behöva terapi och naturligtvis kommer det vara mitt ansvar, det också. Så många saker som kan gå fel!

Jag kommer ihåg den dag min far satte sig ned med mig och tafatt berättade för mig om blommor och bin; det var kanske den mest olidliga och pinsamma halvtimmen i både hans och mitt liv. Jag kan inte göra så mot en annan människa.

Kanske jag går lite för långt i förväg nu. Jag fixar det här; jag kommer att bli en bra pappa. Mitt barn kommer att uppfostras till att vara en fulländad, utbildad, rakryggad världsmedborgare, och han eller hon kommer inte att hata mig.

Och sedan föreställer jag mig att babyn, fortfarande i säkerhet i min frus mage, förskräckt plötsligt öppnar ögonen när tanken slår honom eller henne: "Tänk om pappa inte fixar det?"